Jag kan inte sova. Kaos. Kommer ha glömt bort att jag ens skrivit det här inlägget när det kommer upp. Men jag kan inte sova. Det är inte bra. Hur är livet då? Livet är bra. Jag älskar mitt liv nu. Det har jag gjort länge. Självklart finns det nergångar och uppgångar. Men i stort sätt är livet bra. Grymma betyg. Ett underbart fotbollslag. Ett underbart innebandylag. En underbar klass. Underbara vänner. Underbar familj. Allt i mitt liv är underbart. I stort sätt allt. Min bästavän, Elle Johnson. Jag älskar dig så himla mycket. Jag kan prata med dig om allt. Det spelar ingen roll om jag inte har pratat eller varit med dig på veckor. Jag vet ändå vart jag har dig. Och att jag aldrig kommer att förlora dig. Mallan. Såg på bio med dig nyss. Du är underbar. Den ända kompisen jag har som kan få mig på bra humör hur dålig jag än mår. Den ända som jag skrattar med varje gång jag träffar. Det är sjukt. Vi har alltid kul tillsammans. Jag har iallafall alltid kul med dig. Mitt liv förra året, och ett år tillbaka. Fyfan. Dåligaste jag har mått och kommer må. Alla mina hudproblem som sänkte mig ner till botten. Jag skolkade. Men failade. Föräldrarna kom på mig. Naiz. Jag ville inte träffa någon. De ända jag längtade efter varje dag var att sova, och sen inte vakna på morgonen. Inte gå upp. Inte synas. Inte träffa någon. Herregud vad jag är tragisk? Jag mådde så dålig. Elle var den som inte tittade konstigt. Som jag inte skämdes för att vara med även när jag hade det. När jag såg hemsk ut. Inte många som vet om detta. Kanske är bra det. Men nu blir det det. Ända gångerna jag kunde släppa allt och vara lycklig, var på innebandyplanen. Då tänkte jag inte på det. Jag bara sprang, och spelade. De lyckligaste ögonblicken var på innebandyplanen. Som de fortfarande är. Då kämpade jag, vad som än hände. Innebandy är mitt liv. Det är det bästa som finns. Min familj då. Mamma, pappa, storebror. Mamma. Jag älskar dig. Även om vi har lätt att börja bråka eller komma in i onödiga diskussioner, så vet jag att jag inte skulle klarat mig utan dig i alla år. Du är underbar. Jag älskar att du bryr dig om mig och jag vet att du vill mitt bästa. Men jag är ändå osäker på om du vill se mina matcher. Jag hoppas att du vill det. Alejandro, älskade storebror. Du är min andra halva. Vi har haft bra kontakt ända sen jag föddes. Du har alltid hjälpt mig. Alltid varit där för mig. Alltid gett mig goda råd om livet och om annat. Jag kommer aldrig kunna beskriva hur mycket jag älskar dig. Hur mycket du betyder för mig. Om du dog skulle jag dö själv. Jag älskar dig så himla mycket. Tack för allt du har gjort för mig, och att du alltid tar hand om mig. Pappa. Min underbara egna pappa. Tu es el mejor del mundo. Du är den underbaraste människan på jorden. Den gladaste, roligaste pappan som någonsin funnits i världshistorien. Allt du gjort för mig. Jag har inte ens ord. Du är obeskrivlig. Alla mina vänner vet vilken underbar relation vi har. Jag älskar dig högre än himmlen. Utan dig skulle jag inte överleva. Alla prat vi har om livet, alla stunder vi hjälper varandra. Du är min bästavän, bortsett från Elle. Du delar med dig allt av ditt liv med mig, jag säger allt till dig. Nästan allt iallafall. Jag vet att du alltid finns där. Jag älskar dig så himla mycket pappa. Du är underbar. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva min kärlek till dig. Detta blev ett väldigt långt inlägg. Kärlek till er som orkade läsa. Jag är Charlotte Bravo. Jag har haft mina perioder, fjortis, punk, poppis haha osv. Men jag är alltid mig själv. Jag ändrar aldrig på mig oavsett vad någon säger. Jag är mentalt stark. Jag är som min pappa. Jag har fått det bra från min pappa, och det bra från min mamma. Jag älskar mig själv. Jag är bäst. Jag är underbar. Så hur är livet då egentligen? Livet är grymt.